Tokio Hotel
- Varför Tyskland från och med nu ska ta super-tvillingarna på allvar
När Tokio Hotel startar den första delen av deras “Welcome To Humanoid City”-turné den 22a februari så kommer några konserter äga rum i Olympiastadium i Moskva, Paris, Rom och [än så länge] bara två tyska datum för Oberhausen och Hamburg [26e och 28e februari].

Ett bevis på att skolkamraterna från Magdeburg är riktiga världsstjärnor med deras mörka glamrock. 20-åriga tvillingarna Bill [sångare] och Tom Kaulitz [gitarrist] berättade för oss hur Tokio Hotel bekräftar sig själva som stilistiskt unika, lika så kreativa och ivriga unga artister i en värld som ännu inte har lärt sig att respektera dem, efter den spektakulära GQ-fotograferingen i Hamburg.

Bill och Tom Kaulitz, vi träffade er utan era två bandkollegor Gustav Schäfer och Georg Listing. Tar de illa upp nu? 
Tom: Det positiva i det här fallet, de tackar och tar det lugnt.
Bill: Om det var upp till Gustav och Georg så skulle de bara spela bas och trummor och hålla sig borta från allt.

Finns det ett tomrum mellan bandet?
Bill: Nej, nej. Detta framkom redan i vår barndom, de lämnar allt med fotograferingar, intervjuer och röda mattan till oss. För ungefär 6-7 år sedan ville journalister av små stadstidningar prata med oss men även då var det bara Tom och jag som presenterade bandet.

Era två kollegor bor fortfarande hemma i Magdeburg men ni flyttade till Hamburg för några årsedan.
Bill: Gustav och Georg bodde också här under våran första studioproduktion men åkte snabbt tillbaks till Magdeburg efter det. För att vara ärlig så kan jag inte förstå dem riktigt. Men kanske är Tom och jag ett speciellt fall för detta. Våran barndom var en väldigt ansträngande tid för oss. Att gå till skolan i en by nära Magdeburg kändes som rena skräcken. Vi är glada att få ha kommit bort därifrån.

Man kan hitta mycket bilder från den här tiden på internet. Är inte den pinsamma barndomen privat? Hur hamnade det där?
Bill: En del blev utlagt av tidigare klasskompisar och resten av vi till media. Bebis och barndomsbilder från oss samt intryck från tiden då Tokio Hotel fortfarande hette Devilish.

Ni behöver inte ens ha ett fotoalbum längre - Ni kan lätt bara googla era minnen.
Bill: Nyligen tog vi beslutet att ta mer bilder. Vi reser till så många vackra städer och upplever så mycket som vi borde spara… Då upptäckte vi; Vi behöver inte göra det efterom vi alltid har en kameraman med oss! Vi har gett upp med att ta privata bilder.

För flera andra tyska tonårspopband så försvann hypen snabbt. Tokio Hotel å andra sidan är en
världssuccé med deras MTV priser, utsålda turnér i Europa och topplistor i Usa. Måste ni välja att leva erat liv strikt offentligt för att uppfylla dessa krav?
Bill: Tom och jag tog faktiskt det här valet. Med alla negativa sidor - men vi har lärt oss att hantera det. Det blir bara illa när folk dras in till vårat offentliga liv som inte vill det: föräldrar, släkt, vänner. Vi gör allt vi kan för att beskydda dem från allmänheten en när man bär namnet Kaulitz är det svårt att leva ett normalt liv idag.  

För att vara en popstjärna, trots att ni var tvugna att ge upp erat normala liv nästan helt, när bestämde ni er för att ni ville bli det?
Bill: Redan vid 15 års ålder. Våran första singel “Durch den Monsun” släpptes då. Det var en grym känsla när singeln blev så framgångsrik. De första rubrikerna kom…
Tom: …och vi stod direkt inför ett helt program!
Bill: De första historierna i skvallertidningarna hade redan kommit ut och när de spelade våran låt på radion så växte bara kraven. Vi frågade oss själva “Vad är det som händer? Vad ger vi oss in på?” En gång tog jag upp ett glas från golvet och nästa dag kunde man bjuda på det på Ebay. Men de erfarenheterna är bra. Vi började tidigt, det är också därför som vi lärde oss allt så tidigt. Tokio Hotel är inte ett jobb, det är vårat liv. Det finns i stort sett ingenting kvar utåt sätt utan bara våra nära familjemedlemmar. Det året som vi producerade vårat nya album, ville vi inte blanda oss in med media. Det funkade inte.
Tom: Man kan inte stänga av det. Det finns inget slut på dagen.

Har ni någonsin tvekat? Det finns kändisar som kan stänga av det lättare eftersom det håller det på den lägre nivån.
Bill: Självklart frågar jag mig själv “skulle jag göra samma sak igen?” Vi kan se det på äldre skolkamrater. De går på universitetet eller får sina första jobberfarenheter. Saker vi inte vet. Men tur är så kommer jag alltid till stunden då jag inser att vad jag gör är min kallelse. Vad skulle jag annars göra? Jag kan inte leva med framgång men inte utan det heller.

Men musiken går också i släkten. Eran styvpappa spelar i ett band han också. Är det sant att han fick er att gilla rock?
Bill: Han fick oss inte att gilla det. Han gjorde bara musik och det fanns alltid instrument överallt i huset. Vid något tillfälle släppte vi bara loss på dem. En gång märkte våran styvpappa att Tom spelade på gitarren så då förklarade han grunderna för honom men det var inte som i skolan. Vi låter ingen lära oss. Tom och jag har ett allvarligt problem med att få råd.

Vad är anledningen till att ni flyttade ut så tidigt?
Bill: Som jag sa, vi kunde inte stå ut att bli i den lilla staden och våran studio ligger i Hamburg.
Tom: I början åkte vi ofta hem. Men under de senaste fyra åren har vi bott här. Vi delar en studiolägenhet. Endast en kill-lägenhet med fyra hundar. Vi kan inte tänka oss ett annat sätt. Jag tror inte att någon av oss skulle flytta ut.

Det låter fortfarande konstigt för andra. Självklart, bröder håller ihop - men att de knappt bråkar och delar allt…
Bill [avbryter]: …Vänta lite. Jag kan inte tänka mig det med bröder. Glöm inte bort att vi är enäggstvillingar. Det är något speciellt, det är inte samma sak.
Tom: Att jag sitter och tänker att jag kan behöva en timme utan Bill händer aldrig. Vi har nog rum i lägenheten som gör att vi kan hålla oss borta från varandra och ändå hänger vi i vardagsrummet med varandra hela dagarna, om vi har tiden till det. Vi går bara in i olika rum för att sova.

Ni båda är vegetarianer. Var det ett gemensamt beslut det också?
Tom och Bill [samtidigt]: Ja! [skrattar]
Tom: Det skulle inte gå på något annat sätt. Det skulle vara olidigt för den andre ifall den ena fortfarande åt kött.
Bill: Det beslutet var för djuren. Trots att jag älskade kött tidigare! Jag levde i stort sett på hamburgare men tack och lov, det finns massa andra bra alternativ.
Tom: Tro inte bara att vi är på en bantingstur! Vi äter fortfarande pizza, varmkorv, hamburgare - bara utan köttet - hela dagarna långa. Det är fortfarande smasktigast ohälsosamt bara det att köttet saknas.

Så mycket harmoni är läskig, även med tvillingar. Har ni någonsin hatat varandra?
Bill: Ja, till och från. När vi var 13 år låg vi i krig med varandra i ett helt år. Vi gick igenom puberteten och testade våra gränser. Då hade vi olika vänner och båda spenderade mycket tid med sin flickvän. Vi växte upp utan varandra då lite grann.
Tom: Men nu har vi samma vänner.

Håller musiken er samman?
Bill: Detta gemensamma projekt som vi har är i stort sett det enda som varit konstant hela tiden. Även när vi inte kom överens. Vi har alltid tagit bandet väldigt seriöst. Georg och Gustav var väldigt annorlunda i början. De såg musiken som deras hobby. Georg skippade ibland att öva. Tom och jag var mer seriösa och bestämda. Och glöm inte bort att vi spelade inför bara 10 personer ibland.  
Tom: Det är fortfarande så än idag. Det kan bli väldigt spänt eftersom vi vill kontrollera allt oavsett hur komplicerade saker kan bli pga det. Varje bild som släpps måste få grönt ljus från oss. Beslut kan ta åratal eftersom alla har något att säga.
Bill: Vi är sällan riktigt nöjda. Vi har kontrollbehov, riktiga perfektionister. Jag försökte att vara mer avslappnad nyligen men att släppa loss och att ge saker till någon annan är väldigt svårt för mig när det gäller bandet.

Är det den ömma sidan hos bröderna Kaulitz?
Tom: Vi går inte omkring med frågor som vi inte vill bli frågade om.
Bill: När vi kliver av scenen när något har gått fel så är vi alla tysta. Ingen säger ett ljud.

Har det någon gång funnits problem som inte är värt det? Att skivbolaget gjorde fel färg på omslaget eller något?
Tom: [tar ett djupt andetag] Det skulle vara katastrof. Då skulle jag bli riktigt förbannad.
Bill: Om något sånt skulle hända skulle jag inte kunna sova ordentligt på ett helt år… Men jag minns något, en del av våra låtar från Humanoid hade funnits på internet, olagligt, tre månader innan albumet släpptes. Jag kunde knappt tro att någon skulle stjäla konsten från oss som vi har lagt ner så mycket tid och energi på.

Ett väldigt stort problem idag. Hur reagerade ni?
Bill: Vi kommer inte att ge musiken till skivbolag i förväg längre. Det hamnar i fel händer där ibland. Vi var försiktigare tidigare men vi har lärt oss från det nu.
Tom: Allt måste stanna i den minsta lilla krets som möjligt. På en affärsnivå finns det så många inblandade i Tokio Hotel: det tyska bolaget, det franska, Interscope i Usa osv. Det finns otroligt mycket folk som är inblandade som man inte kan kontrollera.

Om musik är så känsligt ämne, äventyrar inte bandet kärleken mellan bröderna?
Tom: Man kan se det så teoretiskt sätt. Vi har båda problemet att vi tenderar att fokusera på det negativa aspekterna av saker. Om det kommer ett dåligt meddelande, glömmer vi bort de 20 bra vi har fått tidigare. Dåliga nyheter får en att förbättra situationen. Man kan bara gå vidare från positiva saker.
Bill: Det är en typisk tvilling-grej. När jag är glad så har Tom 10000 saker i skallen och tvärtom. Att vi kan sitta bredvid varandra i soffan och slappna av händer en gång om året.
Tom: Jag tror faktiskt inte att det har hänt på de senaste 5 åren.

Det är nästan så att man kan höra det i eran musik. Tonårsband låter vanligtvis ljust, mindre mörkt och säljer saker - Tokio Hotel låtarna har alltid varit förvånande mörka, seriösa och saknar en barnslig naivitet. Hur i hela friden kan ni två tjurskalliga killar komma överens om en musikstil?
Bill: Bra fråga. Privat så bråkar vi bara om musik. Han lyssnar bara på hiphop och jag lyssnar på allt möjligt. Vi kan inte stå ut med varandra när det gäller det.
Tom: När vi började så var det väldigt lätt. Vi hade inget val! Vi satt aldrig ner och pratade “låt oss låta så eller så”. Vi var begränsade. Vi gjorde bara vad vi kunde. Det är intressant hur den unika stilen som kom ut varade ända tills idag. Det är en tråd som går igenom allt vårat arbete, en tydlig linje.

När man ser er idag - den glamorösa, utomjordiska Bill och den jordade streetkillen Tom - så tänker man att ni kan inte vara tvillingar. När började ni utvecklas i olika riktningar?
Bill: Det är svårt att förklara. Vi ville bara kliva undan varandras skugga vid något tillfälle. Undan den irriterande, offentliga tvillingexistensen. Föreställ dig det. I skolan var det alltid “tvillingarna här och tvillingarna där…” Men å andra sidan tycker jag att det är helt naturligt att man skulle utveckla sin personlighet på allt vi gör tillsammans. Eller kanske inte.
Tom: Om jag säger så här, allting som en hel människa har infom sig, har vi delat mellan oss två. Vi har båda valt våran del och specialiserat oss i sitt expertområde. Bill är den mer kreativa typen och jag är mer på affärssidan. Om man lägger ihop det så är vi som en person, en enda person. Dock en väldigt mångsidig en.

Betyder det också att ni inte har varit rivaler i alla dessa år?
Bill: Vi har aldrig tänkt på vem som är favoritsonen och vem som är det svarta fåret. Vi har alltid varit ett team. Som jag sa, vi flyttade ut när vi var 15 år och tjänade våra egna pengar. Vi hade inte tid för barnsliga spektakel - det hände så tidigt. Ibland känner jag att mitt och Tom’s liv har gått dubbelt så snabbt eftersom vi lärde varandra vad vi kunde. Enäggstvillingar växer upp snabbare eftersom de delar allt ink erfarenheter.
Som en människa med fyra öron.
Tom och Bill: Precis!
Tom: Ett ensamt barn lever igenom allt en gång och har bara en synpunkt. Vi har alltid delat allt, sett alla aspekter.
Bill: Våran mamma sa alltid till oss att så fort hon hade släkt lampan i vårat rum på kvällen så kom det inte på fråga att vi kunde ligga vakna i minst en timme för att berätta saker för varandra och sedan diskutera dem. På ett sätt är det fortfarande så.

Sade ni till eran mamma: “När vi har vuxit upp ska vi köpa en Cadillac till dig!”?
Bill: Inte direkt men vi har alltid velat vara självständiga med våra fickpengar. Vi höll koll på att vi hade tillräckligt till kläder, mobilen och sånt. Att ta ansvar har aldrig varit hotfullt för oss. Jag kände mig redan bättre när jag var 15 år när jag visste att jag kunde betala för min egna hyra och fylla mitt kylskåp.

Önskade ni någonsin att ni hade en annan bror eller syster?
Bill: Nej, inte direkt.
Tom: Det skulle ha varit väldigt svårt för den nya bebisen. vi har alltid haft ett väldigt stark band - ingen annan kan ta sig in. Inte ens låtsassyskon.
Bill: Det hade kanske funkat ifall det var ett halvår emellan men det är inte möjligt, biologiskt sätt [skrattar].

Vad skulle ha hänt om bara en av er hade blivit känd? Kunde ni ha varit oskiljaktiga två vänner?
Tom:

Jag tror det! Det skulle kanske ha utvecklats till olika riktingar först. En hade blivit musiker och den andra skulle kunna ha gått till Universal. Men vid det tillfället då en av oss skulle ha blivit väldigt framgångsrik, skulle han även ha dragit den andre in. Bill skulle ha gjort mig till hans manager eller så hade jag studerat industridesign så skulle jag ha anställt honom.
Bill: Inga rykten om detta, snälla. Vad jag menar med det är att jag bara som leker med mina tankar. Men om jag skulle sjunga någon annanstans, utanför Tokio Hotel, skulle jag aldrig göra det utan Tom. Även om jag var ensam på en bild så skulle jag behöva honom bakom mig och stötta mig i ord och handling. Vi fungerar inte ordentligt på egen hand.


Källa